Årets första försenade ankomst idag. Jag fick vänta i 50 minuter på att komma med linje 1. Kö upp till perrongen. Allt på grund av en trasig RER, vilket tvingade halva Paris befolkning att ta samma metro som jag. Aldrig sett något liknande och hoppas jag slipper se det igen. Fast sannolikheten att det kommer hända redan imorgon är tyvärr ganska hög, för då går nämligen kollektivtrafikens generalstrejk av stapeln. Det lär bli knökat, som man hade uttryckt det i Göteborg. Men men, kommer jag inte till skolan så gör jag inte. Inget som jag kan göra något åt. 

Det är ganska skönt egentligen tycker jag, när något blir så fel att man inte kan göra något åt det. Alltså, missförstå mig inte, helst vill jag ju att allt går som det ska, utan något trubbel alls. Men det är faktiskt jobbigare om man vet att det finns risk för att man till exempel blir sen än om man vet från början att man kommer att bli det hur mycket man än skyndar sig. Då slipper man liksom oroa sig. Jag är ganska bra på det annars, att oroa mig. O-roligt. Jag vet inte riktigt vad det beror på heller. Är fullt medveten om att det inte tjänar något till att gå runt och vara stressad och nervös för saker. Det gör mig ineffektiv. Men det verkar som att jag ibland helt enkelt inte kan låta bli. Nej, det får bli bättring på den fronten. 

Humöret har gått lite upp och ner de senaste dagarna. I ena stunden är jag glad och Paris-frälst, i nästa smått ångestdrabbad och fylld av saknad. Den senare känslan infinner sig oftast om kvällarna. Jag är helt enkelt inte bra på att umgås med mig själv för tillfället. Jag tänker för mycket på fel saker. Men det löser sig (det gör det alltid, som Timbuktu sjunger. Fast jag kan inte få till det rätta skånska uttalet). 

Innan läggdags ska jag läsa på lite geografi, och sedan ägna mig lite åt min Marian Keyes. Alldeles lagom. Fast hittills har den mest fått fungera som frukost-läsning, har inte riktigt hunnit annars. Har nämligen två skolbäcker på gång också, en på svenska och en på franska. Svenska skolan skojar inte, som Caludie sa häromdagen. Non, vraiment pas. Imorgon har jag en hel del plugg att göra, men det mesta är intressanta grejer. Då går det lättare. På fredag har vi inlämning av FFK-uppgifter och uppspelning av våra dialoger. Jag, Agnes och Anna övade på våran idag, det kändes bra. Men det ska bli skönt att få det överstökat. På kvällen blir det utgång. Det är väl det som lockar mest just nu. Kanske kan jag dansa bort de dumma tankarna? Vi får hoppas på det.     

Om förra veckan gick nästan jobbigt långsamt så har den här i stället gått himla fort. Nästan så att jag inte hängt med i svängarna, har konstant gått och trott att det är en veckodag före vad det egentligen är. Bra där. Känslan är lika befriande som alltid såhär på torsdagkvällen när man inser att man nästan klarat av hela den jobbiga biten på veckan. Igen. Imorgon har jag bara en mattelektion, och sedan bär det hem till Agnes för lunch, vilket hennes värdmamma insisterade på att få bjuda oss på då hon fick höra att vi skulle komma över och plugga. Hon är rolig Agnes värdmamma. Lite speciell, men på bästa tänkbara sätt. Mirakulöst nog känns det som att jag fortfarande har ganska bra kontroll över läxläget. Trots att jag har lyckats känna mig mer ledig i veckan än på många många veckor här. Har jag kanske äntligen lyckats bli lite mer effektiv? Vad det än beror på så hoppas jag att det håller i sig, för jag vill verkligen inte falla tillbaka ner i det svarta stresshålet. Tänker inte falla ner i det svarta stresshålet. 

Jag har varit riktigt kass på att fota den senaste tiden. Inte bra. Skärpning, genast! Försökte knäppa några extra bilder idag som kompensation - det gick sådär. Men tre bilder är bättre än noll, så varsågoda:


Fint morgonljus över La Défense i morse


Snälla Anna hjälper mig att reda ut mattekrångel. För nej,
vår mattelärare har inte förvandlats till ett pedagogiskt
underverk under lovet. Tyvärr.


... som för övrigt framkallar ovan understrukna känsla hos mig
(fotat ur Agnes fysikbok - vem visste att fysik kunde vara så underhållande?)

Jag blir grymt imponerad av kreativa människor. Att kunna måla, sy, sticka, göra egna smycken, skulptera, trycka tröjor, teckna serier - ja jag önskar att jag hade varit bra på något av det där. Inte så att jag totalt saknar begåvning på skaparfronten: jag kan göra riktigt fina kollage när jag har lust och skriva riktigt bra när jag sätter den sidan till. Det är bara det att det inte händer så ofta. Och att när jag väl gör något brukar det inte riktigt vara någon annan som märker det än jag själv. Har de senaste dagarna börjat ångra gravt att jag inte tog mig tid att lära mig något ordentligt under syslöjdslektionerna i trean. Detta efter att 1) ha fått en hemstickad vit löskrage av Agnes som är så gosig att jag inte vill att av mig den någonsin och 2) sett jackan som min klasskompis Elisabets egensydda jacka som hon hade på sig i skolan idag. Så coolt. Så eget. Och ja, jag är så avundsjuk.  

Har haft en perfekt första helg tillbaka i storstan. Först den obligatoriska Tekannan-fikan i fredags eftermiddag, senare på kvällen bio med Glenn, Alexander, Christian och Anna som också sov över här sedan. Såg Twilight. Jag och Anna var överrens om var okej (mest tack vare den snygga manliga huvudrollsinnehavaren), killarna kved och suckade sig igenom de två timmarna. Vi lyckades också med konststycket att bli indragna i ett stand up-skämt i väntan på metron. Var händer något sådant om inte i Paris? Lördagen slappade jag mig igenom i sällskap av Agnes, 200 gram choklad och ett paket kakor, och idag har vi hängt på - just det - Starbucks. Fick med Sigrid och Vera, två av de nya tjejerna. Så mycket pluggat blev det inte, men det var himla mysigt.



Har insett att jag nog pratat mer med människor utanför mitt vanliga "gäng" den här veckan än vad jag gjorde sammanlagt hela förra terminen. Vad det säger om mig själv vet jag inte riktigt, men det är kul. Tummen upp för trevliga klasskompisar!

Helvetes förjävligt jätteiskallt. Ursäkta språket, men jag vet inte hur jag annars ska beskriva det. Har på mig tjocka tights under mina jeans, rejäl stickad tröja och raggsockor på fötterna men sitter ändå nästan och hackar tänder. Inomhus. Trodde att jag skulle lämna den värsta kylan i Sverige men nähäpp, tydligen inte.

Skridskoåkning med klassen vid Hôtel de Ville idag, en positiv överraskning.  Ni som känner mig vet att skridskoåkning inte hör till mina favoritsysselsättningar. Det brukar för mest resultera i närapå-förfrysning av fossingarna och blåa tår (kort sagt: ingen succé), men idag var det faktiskt riktigt roligt. Att skolan bjöd på varm choklad och kaka på en bistro alldeles bredvid efteråt gjorde ju inte heller något sämre.


Banga en fika? Jag? Aldrig!

Hemma. Eller borta? Vad man nu än ska kalla det är jag framme i Paris. Landade vid halv sjutiden igår och lyckades efter en del väntan och resande med 20-kilosväska komma fram till lägenheten två timmar senare, glad men ganska utsjasad. Nu dröjer det ett halvår innan jag sätter min fot på svensk mark igen, men det är såpass konstigt att tänka på att jag låter bli för stunden. Det är liksom så .. långt. Men självklart är det kul att vara tillbaka, jag är så lycklig som får chansen att göra det här! Det var riktigt kul att träffa klasskompisarna idag, fick kramar från alla möjliga oväntade håll. Mitt första intryck av klassen i höstas var att det inte var någon höjdare, men det känns nu som att den bara blir bättre och bättre. It grows on me, it really does. Jag upptäcker nya sidor hos folk hela tiden och de flesta är verkligen riktigt sköna människor. Trevlig känsla.

Jullovet blev så bra det bara kunde men hade gärna fått vara en vecka längre. Här är det nämligen ingen rast och ro - tio över åtta imorse drog lektionerna igång. Fast det har inte varit så tungt i övrigt, eftersom det har kommit lite nytt folk hit. Ska bli jättekul att lära känna dem men är rätt glad att jag inte är de just nu. Den totala förvirringen, alla de nya intrycken, hitta sin plats i värdfamiljen och i klassen .. Även om det är roligt och spännande så är det samtidigt fruktansvärt jobbigt med allt nytt på en gång. Tyckte jag i alla fall. För min del känns allt nästan onaturligt välbekant, har redan kommit in i mina vanliga Paris-rutiner och det känns knappt som att det där jullovet någonsin ägde rum. Hm. Dock blir jag påmind om dess existens av min fortfarande ouppackade resväska. Attans, kanske borde ta tag i den. Sedan tänkte jag faktiskt ta mig tid att läsa lite, något jag knappt gjorde under hela hösten. Knäppt egentligen, eftersom jag verkligen älskar att läsa. Har lovat mig själv att ta mig tid att göra det mer i vår. Den nya Marian Keyes blir nog lagom att starta med! Jag är inte så mycket för nyårslöften i allmänhet, men jag har faktiskt avlagt ett till: att ha lite roligare i år än alla tidigare år. Det ni. Heja 2009!