Människorna gör tillvaron! Tack för tacket, finaste Anna. 
 
Nu ska jag göra mig i ordning för avslutningsmiddag på St Do. Ska försöka fota flitigt!

Ikväll har det varit värdfamiljssammankomst (tyvärr utan min egen) på meddan efter en lång dag med praktikredovisning. Fick en känsla av déjà vu - samma människor, samma plats och samma sommarvärme som första kvällen, fast samtidigt helt bakvänt. Vi sjöng lite: studentsången, "Aux Champs Elyssées", "Jag ska hoppa ner från Eiffeltornet", studentsången igen. Och så Lars Winnerbäck med omgjord text. Mycket fint, mycket känsla, men bara lite fuktigt i ögonvrån. På onsdag tror jag dock att det blir mer än så.

Måndag: regn. Inget paraply.
Tisdag: Paraply. Inget regn.
Onsdag: Paraply. Regn.
Torsdag: Inget paraply. Inget regn.

Hur som helst, praktiken är slut. Finito. Paristiden snart likaså. Om en ynka vecka far jag hem till Sverige. Vid exakt det här klockslaget lär jag sitta på Kastrup och bita naglarna. Rastlöst. Av nervositet? Lite kanske. Det är kluvet det där, att åka tillbaka. Det ska såklart bli jätteskönt på ett sätt. Hemma är ju fortfarande hemma. Och alla kompisar, släkt och allmänt trevliga människor: det ska bli så kul att träffa er! Men samtidigt känns det tråkigt, kämpigt. Jag har ju börjat rota mig här, och det tar emot att rycka upp rötterna. För hur läskigt det än var att åka hemifrån i slutet av förra sommaren så visste jag ju att hemma och människorna där finns ju kvar. Visserligen kommer väl Paris inte att försvinna i brådrasket, men majoriteten av de jag har lärt känna här ska däremot hem till Sverige igen precis som jag. Stora delar av mitt Paris. Det är bara att inse att det inte kommer att bli samma sak när man kommer tillbaka. Tekannan med gänget kommer inte längre vara fredagstradition. Inte heller fredagskvällar på Tape med obligatorisk nattamat och översovning hos Agnes (hon, jag och Anna jämsides). Jag kommer inte att bo i min värdfamilj, inte vara "deras svenska". Men tillbaka kommer jag, inom en inte alltför avlägsen framtid. Innan jag kikar in i den ska jag dock passa på att njuta njuta njuta det sista. Mitt Paris är trots allt mitt en vecka till!              

Veckan har flutit på, trots avskärmingen från cyberspace. Har inte så mycket att göra på praktiken så det har varit lite segt, men alla är snälla och så. Var dock hemma i torsdags på grund av ondsint förklylning .. Har helt gått in i min egen TV-serie-bubbla (Heroes!), vilket jag inte låtit någon undgå. Började titta i torsdags morse och har nu, fyra dagar senare, bara ett sista avsnitt kvar på säsongen. Det blir rätt många timmar .. Men tro inte att jag bara suttit hemma och glott. Igår var det äntligen dags för Anna att dj:a på Tape. Det skötte hon såklart galant. Här följer lite fotodokumentation från kvällen, som blev blöt i dubbla bemärkelser (mojitos och regn).


Beata och Anna dubbelkontrollerar låtlistan innan vi ska bege oss


Uppsamling på Tape


Lisa och Sigge


Anna


Beata och kusin


Nattpromenad i spöregn. Uppfriskande!

Idag anordnades det klasspicknick (gemensam bakislunch) i Bois de Bologne, mysigt värre. Dock inte lika mysigt att jag lyckades skära mig när vi skulle diska efter kalaset. Ser någon poängen med en sylvass pajform? Blö. Nu ska jag lägga mig i sängen och se sista Heroes-avsnittet. Sedan sova. Det kommer nog bli en aning kämpigt att ta sig upp imorgon ..
 

Ett, två, tre myggbett.
En ömmande hals.
Noll energi.

En förbaskat trevlig helg har det i alla fall varit. Imorgon är det dags för praktik och det blir nog kul, om jag bara får sova lite först. Bara en kopp te innan jag går och lägger mig. Ja, definitivt. Och just det, Anna ska få låna min dator från och med imorgon och några dagar framåt. Hon behöver den bättre. Och det kan bli ganska intressant att se hur jag klarar mig utan den ..

Vi hörs hörrni!