Måndag: regn. Inget paraply.
Tisdag: Paraply. Inget regn.
Onsdag: Paraply. Regn.
Torsdag: Inget paraply. Inget regn.

Hur som helst, praktiken är slut. Finito. Paristiden snart likaså. Om en ynka vecka far jag hem till Sverige. Vid exakt det här klockslaget lär jag sitta på Kastrup och bita naglarna. Rastlöst. Av nervositet? Lite kanske. Det är kluvet det där, att åka tillbaka. Det ska såklart bli jätteskönt på ett sätt. Hemma är ju fortfarande hemma. Och alla kompisar, släkt och allmänt trevliga människor: det ska bli så kul att träffa er! Men samtidigt känns det tråkigt, kämpigt. Jag har ju börjat rota mig här, och det tar emot att rycka upp rötterna. För hur läskigt det än var att åka hemifrån i slutet av förra sommaren så visste jag ju att hemma och människorna där finns ju kvar. Visserligen kommer väl Paris inte att försvinna i brådrasket, men majoriteten av de jag har lärt känna här ska däremot hem till Sverige igen precis som jag. Stora delar av mitt Paris. Det är bara att inse att det inte kommer att bli samma sak när man kommer tillbaka. Tekannan med gänget kommer inte längre vara fredagstradition. Inte heller fredagskvällar på Tape med obligatorisk nattamat och översovning hos Agnes (hon, jag och Anna jämsides). Jag kommer inte att bo i min värdfamilj, inte vara "deras svenska". Men tillbaka kommer jag, inom en inte alltför avlägsen framtid. Innan jag kikar in i den ska jag dock passa på att njuta njuta njuta det sista. Mitt Paris är trots allt mitt en vecka till!