I väntan på rullet
Det går långsamt, man blir trött och är fett jobbigt.
Men fördelen med uppförsbackar är ju att de tar slut så småningom.
Man får bita ihop, ignorera mjölsyran och trampa på.
Det gäller bara att inte kollapsa innan man nått upp till krönet.
Med lite tur så väntar en skön lutning på andra sidan.
Jag håller på att göra det igen. Somna framför datorn alltså. Inte bra. Jag har läxor att göra. Men nu struntar jag i dem för kvällen. Såhär kan vi ju inte ha det. Gäsp.
Som du beskriver cykelturen känns mitt liv för tillfället, långa tröga uppförsbackar, och ibland nära på kollapsar man faktiskt! Men så vänder det ju och så hammnar man i lite medvind en stund!
Säger detsamma. Just nu iallafall. Men du har rätt, de tar ju slut och man kan ju inte ha nerförsbacke hela tiden! :)
Hej Hedvig!
Härligt att höra att du fortfarande trivs så bra i Paris. Det var verkligen roligt att träffas i höstas och få se hur du har det. Tänker på dej mycket trots att jag är kass på att höra av mig. Känner igen det där med att gå på autopilot, det är så mycket som häner i trean bpde socialt och i skolan. Man ska hinna så mycket hela tiden, när ska man få tid till att känna? Ser fram emot att träffas i sommar.
Kram Ingrid
jag vet hur det är. jag är en sådan som går av cykeln, sparkar iväg den, sätter mig ner och tar en cigg istället. om jag måste upp för backen väntar jag tills en buss kommer. så jag beundrar att du cyklar ändå. du är inte lat.
HAHAHA jag älskar Lillys kommentar !
