Jag sitter och är sådär löjligt glad. Ni vet när man sitter och bara ler och lyckokänslan verkligen bokstavligt talat bubblar i magen så att det känns som att man har druckit för sodastreamat vatten? Eller bara ohyggligt mycket hallonsoda? Så känns det. Franskan gick bra och geografin gick bra, värmen är här och jag tror att jag kan geometrin så pass hyggligt att det räcker med att mest läsa lite i matteboken ikväll. 

Är helt uppskruvad inför imorgon! Och lite nervös kanske. För vad vet jag inte egentligen, jag menar det är ju Hanna. Eller kanske är det just därför. Kan knappt sitta still! Jag misstänker att jag kommer att må rejält illa när jag sitter där på FFK:n imorgon eftermiddag och tiden masar sig fram. Man lär sig liksom att leva med saknaden när man är här, man glömmer bort den. Så när någon kommer hit, då kommer den i tredubbel dos i stället. Och ja, jag kommer grina när jag ser henne. Men fyfan vad kul det ska bli. Sju månader. Vi har känt varandra i snart nio år och under hela tiden tror jag knappt att vi har varit ifrån varann så länge sammanlagt tidigare. Imorgon vid den här tiden kommer hon vara här, i rummet där jag sitter nu, och antagligen kommer hon att halvt skratta ihjäl sig när hon får se den lilla madrassen som det är tänkt att hon ska sova på. Och jag kommer att må om möjligt ännu bättre än vad gör är just nu!