Samedi matin, lördag morgon. Vaknade för ett litet tag sen och känner att jag längtar hem litegrann. Hem till helgen då jag kan sitta och äta frukost med familjen och läsa GP i timmar om jag så vill. Då jag kan gå över till Hanna eller Jossan och bara vara. Idag hade det känts skönt att kunna göra det .. Jag tror faktiskt att jag börjar landa här nu, att jag börjar inse att det inte är semester utan att jag faktiskt ska bo här - och även om allt känns bra så är det ändå jobbigt att inse. Usch! Så nu sitter jag här framför datorn och bölar lite. Men som min kloka vän Johanna sa: "Det är inte farligt att längta!"
Det känns bra att veta när man sitter här och hänger läpp ♥ Har i alla fall sovit riktigt gott inatt, vilket behövdes efter Normandie-resan igår. Gick upp vid fem på morgonen så hade några sovtimmar att ta igen! Vi skulle samlas på St Dom kvart i sju och våra lärare hade sagt att vi skulle beräkna vår resväg med riklig marginal, så jag och Andrea möttes vid bussen kvart i sex ... och kom på så vis fram till skolan en halvtimme för tidigt, hihi. Men jaja - hellre en havtimme för tidigt än en halvtimme för sent! Fast nästa gång kan vi ju kanske åka en kvart senare åtmonstone ;) Resan gick bra, satt bredvid min fadder Isabelle på ditvägen (ca tre timmar). Ingen av oss var så sociala i början utan låg mest och sov, men när vi väl piggnat till lite snackade vi en del. Hon verkar riktigt trevlig och erbjöd sig att visa mig simhallen i Neuilly någon dag :) Skönt nog för mig är hon halvamerikanska och pratar flytande engelska, vilket är ganska sällsynt här. Det kändes skönt för då kunde jag slappna av mer och slapp fundera ut formuleringar i en minut innan jag sade något! Krigsmuséet i Caen var väldigt intressant, men på gränsen till för stort tyckte jag. Särskilt eftersom vi skulle hinna med att se det på en timme - det blev liksom för mycket att ta in på en gång! Så mycket hemska berättelser att jag blev alldeles yr, även om jag kände till mycket sedan innan. Men det var väldigt fängslande! Efter muséebesöket åt vi vår medhavda lunch. Börjar misstänka att Claudie försöker göda mig här; jag hade med mig fyra dubbelmackor, 0,75 liter drickyoghurt(!), ett äpple och två flaskor vatten. Orkade inte ens hälften, men jaja! Sedan bar det vidare till den Amerikanska krigskyrkogården vid Omaha Beach. Det var en väldigt stark upplevelse. Tror att jag har varit där förut med familjen (eller hur pappa? ;)), men då vet jag inte riktigt hur mycket jag visste om D-Day och landningen vid Omaha Beach. Nu hade jag det i färskt minne eftersom vi fick se inledningsscenerna till Saving Private Ryan i skolan häromdagen, som handlar om just det och som enligt överlevande soldater lär vara väldigt verklighetstrogen. Fy! Ja, det är svårt att veta vad man ska säga, men fint och hemskt var det!  


Vita kors i långa långa spikraka rader. Havet skymtar i bakgrunden.

           
En oidentifierad soldat:
"Here rests in honored glory a comorade in arms known but to God"


En bråkdel av kyrkogården ...

Nej, nu kurrar det i magen. Ska möta upp med några tjejer vid Métrostationen St Paul (tror jag) klockan halv tolv. Någon hade sett att det fanns mysiga kvarter där i närheten. Så nu måste jag kila ner i köket och fixa lite frukost, medan den sjätte familjemedlemmen ser på. Sex familjemedlemmar? Japp om man räknar albinoråttan Pomme, vilket jag gärna skulle låta bli att göra, uuh! Bild kommer!

Ha en underbar dag,
puss Hedvig