Idag har jag skrivit svenskaessä om Candide, en uppgift jag verkligen kände noll entusiasm om. Så lite entusiasm att jag igår kväll blev smått panikslagen. Noll idéer kombinerat med extrem hunger (fick middag vid halv tio, lite för sent för min smak) ledde till koncentrationssvårigheter av rang. Som i sin tur i vanlig ordning mynnade ut i sammanbrott över telefonen när jag pratade med mamma och pappa. Blä. Men jag tror på tanken att man måste få bryta ihop för att sedan komma igen. Det är så jag funkar! Hur som helst hjälpte mamma mig att samla tankarna lite, så att jag kunde formulera några punkter och sedan gå och sova utan att vakna med samma tanketorka. När jag väl satt där på lektionen i förmiddags kände jag mig helt seg i huvudet. Jag lyckades knåpa ihop en och en halv sida text, men det kändes som att den totalt saknade rim och reson. Någon röd tråd fanns det inte en skymt av. Skit samma, tänkte jag - kanske blev det ingen höjdare, men nu är det i alla fall avklarat. Sedan, när jag kom hem i eftermiddags, läste jag igenom texten igen. Och märkte att den faktiskt inte var så ologisk som jag trodde! Den var till och med ganska bra. Ibland är det himla trevligt att kunna överraska sig själv alltså.

Nu ska jag ta och fira genom hosta lite damm och bli hög på fönsterputs.
A tout a l'heure!